BUNNTONE 


Text av Julia Björnberg



Om inget hindrar vår blick, når vår blick mycket långt. Men om den inte träffar något ser den inget; den ser bara vad den träffar: rummet är det som hindrar vår blick, det som blicken slår emot, motståndet: tegelstenar, ett hörn, när den stannar, när man måste svänga för att låta den fortsätta. (1)


I Gunnhild Torgersens utställning BUNNTONE slår blicken som vågor mot fysiska och mentala lämningar och gester. Genom både själva installationens utformning och dess specifika objekt löper en tråd som insisterar på förgänglighet och rörelse. I

Ord etter vann, där teckningar i sand som i nästa stund kan rubbas, understryks Torgersens processbaserade metod som trotsar idéer kring konstverk som fixerade och avslutade. En inbjudan till det som är rörligt, möjligt, men också fragilt och förgängligt. 


I rummet möter vi Bunnbærere, som består av skulpturer i lera hämtad från Bohusläns kust, formade och brända till objekt, likt människogestalter som tornar upp sig. Som en hud eller skyddande hinna konstituerar dessa skal ett utanför och ett innanför. I Bunnbærere utforskas både rymden mellan objekten i sig och de hålrum som uppstår inuti dem. Eller så är de snarare fartyg, kapslar av tid, av barriärer och av längtan. I leran från den 7000-åriga havsgraven finns fossiler, spår och lämningar. Kanske har händer rört vid denna massa förut.


Att alla dessa saker skapats av människors händer, byggts av dem. Att man i vissa djupa lager av lera funnit spår av dessa händer tryckta mot väggarna. Människohänder, öppna, någon gång skadade. (2)  


Skulpturerna utgörs av delar, sammanfogade med koppartrådar, vilket ger en känsla av mobilitet och lätthet. De anpassar sig, fogas samman, ställer sig i vägen. De oregelbundna formerna och höjden påminner om lerkrus från bl.a. forntida Egypten som användes för förvaring av mat och dryck.


Även i Luftlommer kan man spåra referenser till kroppen då de likt transparenta hjälmar av glas har monterats på väggen med stålbeslag. De påminner mig om rustning, avskärmning, försvarsmekanismer och vad det innebär att skydda och skyddas. Om behovet av att vara i sin egen ”bubbla” eller egna, Woolfska, rum. Funktion och omsorg vävs samman med inre och yttre landskap, världar och resor.


Många platser runt om i världen, där land möter hav till synes utan slut, är döpta till olika variationer av latinets Finis Terræ, världens ände. Torgersen har under de senaste åren hämtat sand från de yttersta kanterna av landmassor. I Ord etter vann hänger fat av glas med teckningar i denna sand. De blir till vittnesmål från mötet mellan det stumma beständiga glaset, den flyktiga sanden och återigen spår av handens, fingrarnas rörelser. Samtidigt påminns vi om sandens ständiga rörelse i mötet med varje enskild våg. Sedda underifrån blir verken också en påminnelse om vår egen förgänglighet och framtida plats i jordmånens sediment. I Torgersens arbetsmaterial till verket finns en artikel som beskriver hur arkeologiska fynd nyligen gjorts av avancerade mönster i sand längs Sydafrikas Kapkust, daterade till mellan 70 000 och 158 000 år. (3) Hos Navajofolkets ceremoniella sandmålningar finns en tydlig inre och yttre värld, ett innanför och ett utanför målningen där olika premisser råder. På navajo kallas dessa sandmålningar ”platser där gudar kommer och går”. (4)


Med kalkstensskulpturerna før vandringene langs havet, før gesten, før bevegelsen går Torgersens i dialog med formens betydelser. Objekten har här fullbordats genom reduktion, där lager efter lager skalas bort för att hitta ett uttalande, något att svara på. Den utmejslade kalkstenen vilar på, trycker ner eller stöttas upp av ben av glas. Likt skulpturerna i lera påminner de om mobilitet och förändring, och blir nästintill förkroppsligade väsen. Torgersen talar själv om sin metod med skulpturerna som en slags ”utgrävning av tiden på stenens egna premisser”.


Med BUNNTONE utmanar Torgersen koncept av skala och tid och förgänglighet, inte olikt hur rymdfarkosten i Harry Martinssons Aniara färdas i en rasande hastighet bort från en sönderfallen planet. 


"Hon hör att ropet är återkommande, men varje gång skär det genom rummet i nya vinklar"


Vår blick slår åter som vågor mot lämningar och gester i rummet, och varje gång ger den något nytt, nya minnen och mönster bildas.







____________________________________________________________



(1) Georges Perec, Rummets Rymder (översättning Fredrik Rönnbäck)


(2) Maguerite Duras, Att skriva, översättning Kennet Klemets)


(3) https://news.mandela.ac.za/news/media/Store/documents/2021/Ancient%20Geometric%20Patterns/Sunday- Times-article-on-Ancient-Geometric-Patterns.pdf


(4) https://navajopeople.org/navajo-sand-painting.htm


(5) Amalie Smith, Marble s. 42 (översättning Kalle Hedström Gustafsson)